"I en debattartikel för några år sedan hävdades att skolan är upplagd på samma sätt som om vi skulle ställa upp alla framför en ribba på 140 cm och få dem att hoppa."
Sidan 205.
Borde vi kräva att alla ska klara detta eller borde vi sänka ribban för dem som inte hinner med eller förstår?
En del av mig tycker att alla borde få kunskap och utbildning som är viktig för dem i livet, oavsett om det kanske tar lite längre tid för vissa.
Sen vet jag av erfarenhet att det är nästan omöjligt att ha intresse för alla ämnen eller ens klara dem.
Så vad ska vi som lärare förvänta oss av eleverna?
Borde en egen kursplan ordnas för varje individ? Kommer inte dem som har lite lättare för sig, tycka att det blir orättvist om dem får jobba både hårdare och mer?
Tycker det är bra om allt innehåll i ämnena ses över, så det vi ska lära ut, faktiskt har ett reellt värde och kan användas i deras liv.
Det är lättare att bli motiverad till att förstå och lära sig om man vet vad det är till för.
De elever som bär med sig en "ryggsäck" till skolan, fylld med ilska och sorg, vad kan vi förvänta oss där?
Borde inte elevens känslor bli sedda i första hand och hjälpa till en tryggare tillvaro? Vad underbart det vore om varje skola hade friskvård och engagerade kuratorer även i klassrummet.
Kanske borde frågan lyftas fram för hela klasser emellanåt, så att det inte blir så tabubelagt att vara nedstämd eller ens våga berätta för någon vad man går igenom.
En slags kamratskaps lektion eller bara få veta att man inte är ensam som elev, med att ha bekymmer och få veta vart man ska gå, utan att behöva fråga om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar